Om att ha en underbar helg

Det började med häng hos mig i fredags men en vän som jag känt i halva mitt liv. Jag lagade mat medan hon underhöll A. Det säger bara klick mellan dem. Det är fint att se. Massa prat, och efter gött i magen skulle A nattas. Mera prat efter det. Fika. Mys. Så himla skönt för själen.
Dagen efter åkte vi iväg för att fira Morgans morfar som blev 90 år. Så himla fin grej och så trevligt. Vi lyxade till det och sov över på ortens Herrgård. Sååå mysigt! Dock höll sig vår lilla A vaken ovanligt länge så det blev inte riktigt som vi tänkt oss, med tidsomställning och allt, men det var bra ändå!
Idag åkte vi hemåt igen och fick en del saker gjorda under tiden som A umgicks med sin mormor och morfar. Nu ligger jag här igen bara och undrar varför jag aldrig kan lägga mig tidigare! Nåväl. Nu är jag på väg. God natt!

Om livet som kommer emellan

Det är så underligt hur något som var så självklart för några år sedan nu övergår till att vara en syssla när det absolut inte finns annat att göra, nästan så att man känner sig lite uttråkad för att man ens ska kunna motivera sig till att blogga. Konstigt det där.

Till en början handlade det om att jag skulle kunna berätta för nära och kära om livet som student. Sedan blev det mer som en bank med minnen som man kan gå tillbaka till om minnet sviker en. Sen handlade det om ren och skär ensamhet och förlorande av identitet när jag tappade fotfästet och var i en helt annan livsfas än många av mina vänner. Jag kom i en ny livsfas och sen tappade jag fotfästet.
Jag minns så väl när jag skulle ta mig ur gropen jag kravlat ner i. Det var jobbigt, men värdefullt att ha som erfarenhet. Då var det nära undergång. Nu, med ett annat perspektiv, är jag glad att det inte var värre.

Jag har under tiden märkt hur många klichéer/citat som uppfylls ju längre tiden går, ju äldre jag blir. Ett sådant är "Hur dåligt du än har det så finns det alltid någon som har det värre". Det behöver inte ta bort allt jag upplevt som jobbigt. Det VAR jobbigt. Det ÄR fortfarande jobbigt ibland. Ett konstaterande är att det kunde varit annorlunda. Av detta har jag lärt mig att vara tacksam. Jag trodde jag var det, men märkte ganska snabbt år 2008 att jag inte alls fattat nåt. Fortfarande är året som personlig assistent mellan 2008-2009 det jobb som lett till den största personliga utveckligen jag gjort i mitt liv. Året som följde var också påtagligt. Efter det har flera mål uppnåtts och jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag gör det fortfarande.

Livet, det kommer emellan. Det kommer emellan att få sätta ord på alla upplevelser just när de upplevs. Jag har fullt sjå med livet just nu. Så är det bara. Bloggen blir just nu sist i prioriteringen, även om jag skulle vilja dokumentera mer. Då vet ni det.

Om att slappna av

Är nu inne på dag 3 av 5 i ledigheten och kan riktigt känna hur kroppen blir svag mot virus.. Tjockt i halsen när jag vaknade, snyter mig efter kolossala nysningar. Men jag är inte sjuk. Än. Undrar varför det blir så när man slappnar av? Vart kommer det ifrån? Så plötsligt liksom!
Nåväl. God jul på er, eller haha, det är ju knappt några som kommer in här längre. Men god jul ändå! Jag har haft det bra med min familj och ska fortsätta ha det bra är det tänkt. Får försöka mota bort denna bacill bara som vill få mig på fall.
Idag bär det av mot lite äventyr i huvudstaden där hela min familj samlas, sen kommer jag åter för 2 dagars jobb och är sedan ledig i en vecka kanske. Skönt!
Nä, nu har lillan vaknat. Får skriva vid annat tillfälle.

Om att vara lycklig för de små sakerna

Jag tror jag har hajat det nu. Det fina i livet. Jag har lärt mig att se de små sakerna som gör livet så underbart att leva. Jag har i och med min dotter lärt mig att slappna av på ett annat sätt avseende vissa delar, jag är en mer närvarande person och kan i större utsträckning än tidigare se på samma situationer med nytt ljus. Jag ser lyckan i de små sakerna. Det är uppfriskande! Jag är så lyckligt lottad! Jag är lycklig!

Om att bara vilja sätta sig ner och gråta

Alltså. Ibland. Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta. Utan någon egentlig anledning kopplad till just mig. Det blir bara så när jag inte gråtit på jättelänge. Typ som att jag behöver tömma kroppen på känslor och tårar.. Har inte ni kännt så någon gång?

Ett väldigt starkt minne från när jag var liten är när jag kände så som jag beskrev ovan och jag sa till min mamma: "Jag vill bara gråta. Inget har hänt. Jag känner bara för att gråta." Min mamma svarade: "Gråt då." Och det gjorde jag. Jag hoppade upp i hennes famn och grät så jag blev snorig. Sen var det bra.

Har det aldrig hänt er?

Om att inse saker om sig själv

Det är så svårt att se på sig själv med objektiva ögon, det är därför det är så bra att ha bra personer i sin omgivning som kan få en att ha lite perspektiv på saker och ting.
Häromdagen sa min sambo något till mig som jag först inte visste hur jag skulle tolka. Istället för att reagera på första känslan, som jag annars gärna gör, valde jag att förbli tyst och tänka på vad det var han sa. Tanken "Varför säger han så?" poppade upp i huvudet och sedan "Kan det stämma? Är det av den anledningen som jag gör som jag gör?" Sen bad jag honom förklara sig ytterligare och han fortsatte med viss tvekan, men han gjorde det. Det var som att något lossnade i mig och jag fick världens aha-känsla! Jag förstod att han sa detta av ren och skär omtanke för mig och för att han verkligen älskar mig, precis som jag är. Jag repeterade hans svar och förstod verkligen vad han menade! Sen gick jag steget längre. Kan andra uppfatta mig så som han förklarade att han uppfattat mig den stunden? Det är inte så jag vill uppfattas. Det är inte den personen jag vill vara. Sen kände jag tacksamhet. Tänk vad mycket bättre vår kommunikation kommer bli bara jag fortsätter att tänka lite mer före jag säger det första jag känner. Jag är verkligen glad att vi talade samma språk just där och då!

Om att pussla i livet

Så länge sen sist men så mycket som hänt!
- Vi har numera en ettåring hemma, kalaset gick galant
- Jag har fyllt ansenliga 30 år och firat på alldeles underbara sätt
- Vi har varit på vår första resa utomlands med A, vilket gick bra, men sååå ovant att resa med barn, hehe!
- Jag har jobbat som en toook men lärt mig massor och inte haft något emot långa dagar, trots att jag får styra min tid själv!

That's it! For now!

Om att börja ett "nytt" jobb

Jag har i veckan börjat ett "nytt" jobb som jag är himla glad över! Nytt inom citationstecken då det är samma arbetsgivare men ett, för mig, nytt område. Jobbet är verkligen pang på, ingen riktig introduktion utan mera - "här, kör hårt!".
Jag känner mig smått kaxig. Inte för att jag känner att jag kan min sak utan för att jag känner att jag tror på mig själv. Får man säga så högt?

Fuck Jante :)

Om att få lite perspektiv

Kanhända måste jag omskakas då och då för att få lite perspektiv på saker och ting, men för varje gång så sitter det iaf kvar längre. Det nya perspektivet vill säga.
Jag kan vara en grubblare emellanåt. Har blivit det mindre och mindre men ibland hamnar jag där ändå. Tankar som formas till ord. Ord som aldrig kommer att yttras. Måste alltid fråga mig: För vem vill jag säga orden? Till vilken nytta?

Den senaste gången jag grubblade var tankarna inne på "Varför tala när personen jag talar till inte är mottaglig för det jag säger?" Så, då ville jag undvika att tala. Jag kom fram till att jag skulle tala för mig själv då personen inte vill lyssna.
Ok att man inte vill lyssna. Jag kan köpa det. Gör det när du är redo liksom. Men att tala som att man bryr sig och sen bete sig i direkt motsats till det man sa.. Ja, då tror man ju inte på vad man själv säger, då lyssnar man inte ens på sig själv.
Att säga till mig att man önskar mig väl och i meningen direkt efter kommentera spydigt om hur glad man är för min skull när man helt klart uppfattar att det bara är bullshit.. Ja.. Det landar inte väl. Varför säga något då över huvudtaget? Det blir ju bara falskt.

Säg endast det du menar och kan stå för. Inte det som förväntas av dig. Lämna allt som var bakom dig. Blicka framåt. Vi kan ändå inte förändra det förflutna, endast forma det som komma skall.

Har tanken aldrig slagit dig att det kanske inte bara är så att du är mindre bra för mig just nu utan att vi är mindre bra för varandra, just här, just nu?

Om att klämma ur det sista ur citronen

Mitt liv kan inte stanna upp för dig.

Så.